This one goes out to the ones I love
Hello alla fina!
Som ni märkt har jag blivit sjukt kass på att uppdatera.. Jag vet faktiskt inte riktigt varför, känns bara som jag inte har haft något att skriva om, ingen tid till att skriva och ingen ork. Jag jobbar ju ändå bara.
Nu ligger jag här i min säng, bakfull och trött och bara tänker att wow, det är amazing hur mycket mitt liv har förändrats. Och jag funderar ofta på om det är till det bättre eller sämre? Jag vet inte riktigt vilken tidpunkt i mitt liv jag tänker på när jag säger att livet har förändrats, menar nog generellt bara hela livet, det förändras ju hela tiden. Jag vet inte riktigt hur jag ser på förändringar, jag tror inte att jag är a big fan of it, bara när det gäller vissa saker.
Ibland önskar jag innerligt att saker vore som det var förr, men sen kommer jag på att förr så önskade jag att saker var som ännu längre bak förr, eller att det skulle bli annorlunda i framtiden. Mitt liv förändras, människor omkring mig förändras, men jag står kvar och stampar på samma ställe. Känns det som. Det är otroligt hur många människor som har kommit och gått i mitt liv, människor som verkligen gjort intryck och som har gett mig otroligt mycket, som jag saknar oerhört mycket och människor som gjort lite mindre intryck, som inte gett mig speciellt mycket utan mer bara tagit, men still ändå funnits där och varit en del av mitt liv.
Så nu när jag tänker efter närmre är det väl egentligen inte livet förr jag saknar och ibland vill tillbaks till, utan jag önskar bara att vissa människor fortfarande hade haft samma plats i mitt liv som de hade förut. Jag vet också att det är föga troligt att det kommer hända igen, att det blir som innan, men som man säger "you dont know what you got until its gone" och nu när jag i efterhand inser vad jag hade är det så svårt att släppa taget. Jag undrar hur jag kom hit? Var det jag som under tiden, på vägen hit där jag är idag, släppte taget om er, eller var det helt enkelt ni som bara inte orkade hänga med?
Så därför vill jag bara säga till alla er där ute, som betyder något för mig och som har en plats i mitt hjärta, att jag vill att ni ska veta att jag uppskattar er och älskar er och saknar er så mycket. Jag tycker vi är alldeles för dåliga på att visa uppskattning!!! Ni är ju det viktigaste som finns! Det är ju människorna i ditt liv, de du omger dig med som gör livet värt att leva. Vem vet vad morgondagen för med sig till oss? Jag vill inte behöva ångra att jag sa för lite.
When im depressed I cut myself......... a piece of cake
Sitter och äter frukost och kom att tänka på en sak. Det här med att vara nöjd med sin kropp, hur många är egentligen det? Jag är väldigt säker på att de flesta är missnöjda med någonting, komplex i mindre eller större utsträckning. Jag har mycket, jag har allt, jag kan se fel i saker som knappt är synbara för andra människor. Jag lägger nog mycket mer energi på det än vad andra gör, men ändå kan jag inte hjälpa att jag ibland hatar det jag ser i spegeln.
Men nu till saken, jag var för några dagar sen inne och läste Kisses blogg (japp, jag gör det ibland..) och fick de ett inlägg där hon skrev att hon fortfarande inte var helt nöjd över sin kropp, att hon ville gå ner lite till i vikt och hade kroppsnojor. Hur långt ska det gå? Hon har gått ner massor, är pinnsmal, men är ändå inte nöjd? Ska man till slut behöva ha vikten av ett litet barn för att känna sig nöjd? Jag är fast besluten om att jag vill gå ner i vikt, jag kommer göra det också, men jag undrar då, när kommer jag bli nöjd? När är vi nöjda? En sak som fascinerar mig är att smal förväntas vara det optimala. Är man smal är man snygg och då borde man vara nöjd. Men bara för att man når sin magiska vikt på vågen betyder det inte komplexen försvinner. Jag tror detta är något som ligger i våra huvuden, och hur mycket vi än fixar och trixar för att förändra vårat utseende kommer det inte hjälpa - så länge vi inte är nöjda med oss själv på insidan. Jag är nästan säker på att förändra sättet man ser på sig själv och känner för sig själv är bra mycket svårare än att svälta sig själv. Så därför är det väl inte så konstigt att människor väljer den enkla vägen.
Jag tycker att ni allihopa borde vara nöjda med vem ni är, för ni är alla unika och helt underbara. Livet är fort kort för att gå omkring och vara missnöjd (jag vet, jag är nog inte rätt person att säga det här, men detta är något jag önskar jag kunde leva efter!) och idealet om att alla ska jobba sig till perfektion borde krossas, alla är ju redan perfekta som dom är.
SEA FOOD DIET: See food, then eat it!
Jag är så himla trött på mig själv!!! Jag har så stora visioner på hur jag vill att mitt liv ska se ut, hur jag vill förändra det. Som t.ex. det här med min vikt. Jag har väl inte riktigt den strandkroppen jag innan sommaren siktade på att ha. Men det är väl inte så konstigt. Jag gör ju ingenting åt det. Jag tänker ut massa olika sätt att förändra mig själv och mitt liv så det skulle få mig att må lite bättre, men längre än så kommer jag inte. Jag har så sjukt dålig självdisciplin, och jag tror att mycket beror på att jag är lite rädd för att misslyckas. Men hallå, om jag inte ens försöker har jag ju misslyckat redan innan jag började. Jag är seriöst så himla trött på mig själv nu. Nu måste det ske förändringar, kan andra, så kan jag. Jag kan inte bara sitta här och vänta på att saker ska göras åt mig, att mirakel ska hända, innan man vet ordet av det har hela livet gått och man står kvar på samma ställe man stod innan.
Neeeej, usch, skäller på mig själv!
Its now or never
I R R I T E R A D
Det finns faktiskt människor som man lite vagt kallar systematiserade människor. Det är personer som bara följer systemet (kan liknas vid fiskar som följer strömmen - brukar man inte säga "Det är bara döda fiskar som följer strömmen?") - gör det som alla andra gör och det som förväntas. Går klart skolan, fixar bra betyg, skaffar ett jobb. Och bara nöjer sig med allt detta, eftersom detta är vad alla andra gör och detta anses som rätt. Har ni någonsin träffat en människa som har avsaknat empati? Personen i fråga har känslor, självklart, de har väl typ alla? Men är inte speciellt emotienllt utvecklad. Vilket innebär att denna person aldrig i hela sitt liv har varit riktigt deprimerad, riktigt sjukligt ledsen, men aldrig heller superöverlyckligt glad. Allting känns liksom alltid bara likadant. Här tillhör också att personen liksom inte har några egna egentliga åsikter och när man frågar något kan man räkna med att man 9 gånger av 10 får samma svar: "Vet inte" "Kanske" eller något liknande. Nej men hallå, jag frågar inte efter din ÅSIKT eller vad du TROR och förväntar mig ett korrekt svar? Du har väl en åsikt?? Du måste väl tro något?
Jag blev nyligen bekant med begreppet systematiserade människor och har nu när jag tänker efter har jag mött människor som passar in på dessa kriterier. Först nu förstår jag varför det har varit så svårt för mig att umgås med dessa - de kan ju liksom aldrig riktigt förstå hur jag känt mig i vissa situtioner och eftersom att deras åsikter oftast är väldigt svaga eller ibland inga är det svårt att föra en meningsfull konversation. Och jag är en person som tycker det är viktigt att personen jag för en konversation med har åsikter, tankar, funderingar - annars blir det liksom lite mer som en monolog? Då hade jag kunnat sitta och prata med mig själv. Tråkigt???? Alltså, vad är det som gör en människa till en unik människa om människan inte har en massa åsikter och funderingar och tankar? Vad gör människan tills just den personen den är om den bara gör det alla andra gör och försöker efterlikna? Om den liksom inte har en egen "liten människa" inuti sig?
Vet faktiskt inte varför jag kom att tänka på detta nu, var bara en sak som gjorde mig väldigt irriterad precis och kände att det kanske kunde hänga ihop lite med detta. Möjligt att min text blev väldigt rörig och osammanhängande i detta inlägget, men det får ni stå ut med.
