Hej snyggingar.

Sitter och äter frukost och kom att tänka på en sak. Det här med att vara nöjd med sin kropp, hur många är egentligen det? Jag är väldigt säker på att de flesta är missnöjda med någonting, komplex i mindre eller större utsträckning. Jag har mycket, jag har allt, jag kan se fel i saker som knappt är synbara för andra människor. Jag lägger nog mycket mer energi på det än vad andra gör, men ändå kan jag inte hjälpa att jag ibland hatar det jag ser i spegeln.

Men nu till saken, jag var för några dagar sen inne och läste Kisses blogg (japp, jag gör det ibland..) och fick de ett inlägg där hon skrev att hon fortfarande inte var helt nöjd över sin kropp, att hon ville gå ner lite till i vikt och hade kroppsnojor. Hur långt ska det gå? Hon har gått ner massor, är pinnsmal, men är ändå inte nöjd? Ska man till slut behöva ha vikten av ett litet barn för att känna sig nöjd? Jag är fast besluten om att jag vill gå ner i vikt, jag kommer göra det också, men jag undrar då, när kommer jag bli nöjd? När är vi nöjda? En sak som fascinerar mig är att smal förväntas vara det optimala. Är man smal är man snygg och då borde man vara nöjd. Men bara för att man når sin magiska vikt på vågen betyder det inte komplexen försvinner. Jag tror detta är något som ligger i våra huvuden, och hur mycket vi än fixar och trixar för att förändra vårat utseende kommer det inte hjälpa - så länge vi inte är nöjda med oss själv på insidan. Jag är nästan säker på att förändra sättet man ser på sig själv och känner för sig själv är bra mycket svårare än att svälta sig själv. Så därför är det väl inte så konstigt att människor väljer den enkla vägen.

Jag tycker att ni allihopa borde vara nöjda med vem ni är, för ni är alla unika och helt underbara. Livet är fort kort för att gå omkring och vara missnöjd (jag vet, jag är nog inte rätt person att säga det här, men detta är något jag önskar jag kunde leva efter!) och idealet om att alla ska jobba sig till perfektion borde krossas, alla är ju redan perfekta som dom är.