Ååååååh, gud, jag är så sjukt irriterad just nu. Jag kan bli så sjukt irriterad på odrivna människor. På människor som aldrig tar tag i någonting utan bara förväntar sig att alla andra ska göra allt eller att det helt enkelt fixar sig på något sätt. På människor som man måste säga till tusen miljoner gånger innan någonting händer och som inte är det minsta handlingskraftiga eller initiativrika.


Det finns faktiskt människor som man lite vagt kallar systematiserade människor. Det är personer som bara följer systemet (kan liknas vid fiskar som följer strömmen - brukar man inte säga "Det är bara döda fiskar som följer strömmen?") - gör det som alla andra gör och det som förväntas. Går klart skolan, fixar bra betyg, skaffar ett jobb. Och bara nöjer sig med allt detta, eftersom detta är vad alla andra gör och detta anses som rätt. Har ni någonsin träffat en människa som har avsaknat empati? Personen i fråga har känslor, självklart, de har väl typ alla? Men är inte speciellt emotienllt utvecklad. Vilket innebär att denna person aldrig i hela sitt liv har varit riktigt deprimerad, riktigt sjukligt ledsen, men aldrig heller superöverlyckligt glad. Allting känns liksom alltid bara likadant. Här tillhör också att personen liksom inte har några egna egentliga åsikter och när man frågar något kan man räkna med att man 9 gånger av 10 får samma svar: "Vet inte" "Kanske" eller något liknande. Nej men hallå, jag frågar inte efter din ÅSIKT eller vad du TROR och förväntar mig ett korrekt svar? Du har väl en åsikt?? Du måste väl tro något?

Jag blev nyligen bekant med begreppet systematiserade människor och har nu när jag tänker efter har jag mött människor som passar in på dessa kriterier. Först nu förstår jag varför det har varit så svårt för mig att umgås med dessa - de kan ju liksom aldrig riktigt förstå hur jag känt mig i vissa situtioner och eftersom att deras åsikter oftast är väldigt svaga eller ibland inga är det svårt att föra en meningsfull konversation. Och jag är en person som tycker det är viktigt att personen jag för en konversation med har åsikter, tankar, funderingar - annars blir det liksom lite mer som en monolog? Då hade jag kunnat sitta och prata med mig själv. Tråkigt???? Alltså, vad är det som gör en människa till en unik människa om människan inte har en massa åsikter och funderingar och tankar? Vad gör människan tills just den personen den är om den bara gör det alla andra gör och försöker efterlikna? Om den liksom inte har en egen "liten människa" inuti sig?

Vet faktiskt inte varför jag kom att tänka på detta nu, var bara en sak som gjorde mig väldigt irriterad precis och kände att det kanske kunde hänga ihop lite med detta. Möjligt att min text blev väldigt rörig och osammanhängande i detta inlägget, men det får ni stå ut med.