Åååh, varför ska livet vara så himla svårt och krångligt? 
 
Jag har många gånger kommit på mig själv med att sitta och undra när livet egentligen ska börja, när saker ska bli som jag vill ha dom. Fast jag vet knappt hur jag vill att mitt liv ska se ut? Sen kom jag på att livet händer inte - det är jag som måste få det att hända.

Varför är det då så att varenda gång jag bestämmer mig för något jag vill göra, något jag vill förändra, något jag vill uppnå, så har tydligen inte livet samma tankar som mig utan gör så mycket som möjligt för att jävlas?

Jag vet att man inte kan glida igenom livet helt utan motgångar (även om det verkar som att vissa gör det?) ofta är det dina motgångar som formar dig som person och gör dig starkare - så de personer som glider genom livet, hur blir dem? Vad gör de starka? Hur lär de sig att kunna förstå andras sorger och känslor om allt alltid bara går bra för dem? 
  Även om motgångar i viss mängd är något bra, känns det ibland som om att hela livet bara är en stor jävla motgång. Och det gör mig så omotiverad, frustrerad och ledsen. Men samtidigt finns där ingen annan som kan förändra mitt liv mer än jag själv.. Men man kan inte klara sig igenom livet helt utan hjälp? Jag tycker att människor måste börja hjälpa varandra lite mer, visa varandra lite mer uppskattning och uppmuntran. Ett enda snällt ord eller en snäll gest kan sätta ett leende på en människas läppar en hel dag! Precis som ett litet elakt ord kan förstöra en hel dag.

Livet är så jävla orättvist - det är bara att vänja sig.
Men ibland önskar jag att orättvisorna kunde vara lite mer jämnt fördelade - så att t.ex en person slapp gå genom livet och möta varenda orättvisa som finns - medans en annan knappt vet vad ordet orättvis betyder.

Känner mig jätteförvirrad och är skitsur på livet just nu.