Känns som hela mitt liv bara är totalt kaos. Tänkte skriva "just nu", men vore fel, för kan inte komma ihåg sist det kändes som jag hade ordning. Min ångest vill inte släppa och så får jag reda på saker som bara gör det värre. Jag känner mig så totalt lost! Det finns så mycket i mitt liv som inte är som jag önskar att det vore, ska jag vara ärlig så är det nästan ingenting som stämmer. Och jag är så arg för att jag ännu inte kommit på hur jag ska förändra detta, känns som att det kvittar vad jag gör för att allting fortsätter bara vara som innan. Jag tror det svåraste som finns är att inse att det är sig själv man behöver förändra, sen bara sitta fast för att man inte vet hur man gör. För om jag inte mår bra, hur kan folk i min omgivning då må bra? Om jag inte tycker om mig själv, hur kan andra då göra det? 

Och jag har sån otrolig hemlängtan emellanåt, jag längtar hem till livet som jag vet det. Jag längtar efter min mamma som alltid är den enda som vet vad hon ska säga för att få mig att må bättre, som alltid har de rätta svaret på precis allting, som alltid förstår mig eller alltid försöker. För henne är mina problem aldrig för stora och aldrig för små, dom bara är. Nu vet jag inte vem jag ska vända mig till, jag säger hellre inget än säger sanningen till någon som inte kan förstå. Nu känner jag mig totalt helt ensam och - ensam är inte stark!
Det är inte det att jag inte gillar förändringar, jag vill ju inget hellre än att förändra mitt liv, men att inte veta hur gör mig rädd. När jag bestämde mig för att flytta hit ville jag inget hellre än att komma bort från allt som det varit förut, förändra mig själv och förändra mitt liv, stå på ruta ett någon helt annanstans - men jag känner mig likadan, allting känns likadant, bara det att jag är sex timmar iväg från det som känns tryggt för mig. Så vad gör jag här??? Men samtidigt - vad skulle jag gjort hemma? Är det inte värre att bara stå still på samma ställe hela livet? Nu har jag iallafall bytat land.

Jag tänker ofta att allt kommer bli bättre med tiden, brukar man inte säga det? Men jag inser innerst inne att det är jag som måste förändra mig själv för att mitt liv ska kunna bli bättre, jag måste göra mig själv lycklig för det är ingen annan som kan det. Men om man inte har orken? Om man tycker att allting bara känns så otroligt jävla meningslöst för det mesta och inte har lust att göra någonting. Vad gör man då? Kan man verkligen klara av allting själv? Varför är det så lätt för en människa att få en annan människa att känna sig totalt värdelös - nästan genom att inte göra någonting? Och varför har människor sen så svårt för att få andra människor att känna motsatsen? Och hur får man andra människor till att tycka om en? Jag vet att jag har svarat på den frågan själv ovan i inlägget, men varför kan inte alla bara tycka om alla? (Jag vet att det är praktiskt taget omöjligt, kommer alltid finnas någon man inte tycker om) - men varför har vi människor fördomar och förutfattade meningar om människor så fort vi ser dom för första gången? Varför måste vi göra det så svårt för varandra, varför kan vi inte bjuda till lite mer? Ingen vill väl vara utanför.

Jag vet att det är vi själva som formar våra egna liv. Men jag vet bara inte hur jag ska göra! Jag vet inte var jag ska börja eller hur jag ska fortsätta.

Och sen har vi ensamheten. Jag har inga problem alls med att vara ensam - jag älskar det. Att bara vara för mig själv. Men jag vill inte känna mig ensam! Jag vet att alla känner sig ensamma någon gång, men vad jag än gör, vem jag än är med eller inte är med, så känner jag mig ensam - med få undantag. Och jag hatar att alltid behöva känna mig så ensam och osäker i praktiskt taget alla situationer!!!

Nu har jag blottat hela min själ för er, men det spelar egentligen inte så stor roll. Jag har ändå ingen aning om vilka som läser det här och detta är sanningen - även om jag säger ut det högt eller håller det för mig själv. 

Kan också tilläggas att jag vet att jag inte är ensam i världen om att ha problem - kanske låter lite så på mitt inlägg - men det är ju min blogg och mina problem och jag hade liksom ingen annan just nu att berätta detta för.