Ni får ursäkta att min blogg kanske är lite deppig, svart och handlar mycket om Oslo just nu. Men jag är så himla ledsen och arg över detta som hänt här!! Sitter och följer liveuppdateringen på Aftonbladet hela tiden och ser bara hur fler och fler döda kroppar hittas. Listan på avlidna blir bara längre och längre. Den är nu uppe i 85 döda samt över hundra skadade från massakern på Utöya och 7 döda och flera skadade från terrordådet nere i centrum. Från ön finns fortfarande 5 saknade och massa oidentifierade kroppar. Jag fasar över att till slut få läsa hur många liv den här mannen tog.


När jag läste att mannen fått härja vilt, skjutandes omkring sig i 90 minuter på ön innan polisen kommit dit, började jag gråta. Jag känner så för alla anhöriga, fyfan!!!
På ön fanns ca 600 människor. Kan ni sätta er in i en människas situation när de springer för livet, försöker hitta gömställen och gör allt de kan för att överleva? Jag blir så jävla ledsen när jag tänker på människorna där ute som fått kämpa för sina liv. De fick gömma sig och kunde inte ens ringa för att en sista gång prata med de människor de älskar, utan var tvungna att vara tysta, för att gm inte skulle hitta dem.
Kan ni tänka er rädslan, sorgen, förtvivlan och hopplösheten denna människa måste känna? Ingen människa har någonsin, aldrig rätt att skada eller ta en annan människas liv!!! Vart liv är unikt och heligt! :(
När jag sedan läser att det mannen mest troligt har att vänta är 21 års fängelse, 14 med gott uppförande, blir jag förbannad. Så jävla arg! Den här mannen har utfört massmord och terrordåd - förstört hundratals människors liv för alltid och han slipper undan med förlora några år av sitt eget. Efter sitt straff kan han sen promenera ut ur fängelset och fortsätta sitt liv. Hur har våran värld kunnat bli så orättvis? Varför all denna avsaknad av kärlek?


Hur känner ni? Vad tänker ni? Berätta för mig, så jag slipper va ensam med mina tankar!